På återseende om två veckor!

/R

Chōngjī – Hjärnskakning

Är så jävla trött på den där förbannade ordföljden.

Och på lördag drar jag till Kina. Yay.

Till och börja med tänkte jag på statsvetenskap i Uppsala eller Lund, helst Uppsala. Jag kommer att söka till Potitices kandidatprogrammet (3 år) på båda orterna. Uppsala är enligt ansökningsstatistiken mest populär och därför svårast att komma in på (19,7 i betyg) så där kan det bli svårt för mig och mina 19,2. Skadar hursomhelst inte att prova. Vad tror ni om det?

Tóu tong betyder huvudvärk.

Xuan yun betyder yrsel.

Vad mer behöver jag kunna?

——–

Det börjar dra ihop sig nu. På lördag drar jag. Åt en pepp-lunch idag tillsammans med Läraren, om ni kommer ihåg honom. Han har varit på centret jag ska besöka ett tiotal gånger och hade mycket att berätta. Snart kommer ni att få veta lite mer om vad jag ska göra där.

Skallstatus för kvällen: Lite bank här, lite yrsel där, men hyfsad ändå. Har känt mig ganska folkskygg hela dagen och reagerar ganska kraftigt på starkare ljud, vilket inte talar till min fördel inför kvällen. Vi får hoppas att det ordnar upp sig, annars får jag bita ihop. Blir nog hursomhelst en tidig kväll.

Håååll i hatten nu…

——–

EDIT: Jag klarade mig helskinnad men trötthjärnad ur striden. Nu: sova.

Ok, jag skjöt inte på fågeln, men det var nära. Lägg sedan till min illa dolda bitterhet och ett växande Mattis-skägg så ser ni mönstret. Det är inte långt kvar.

Snart börjar jag väl spika upp plankor för dörrar och fönster och sticka ut en gevärspipa genom ett litet titthål så fort någon knackar på, eller går förbi, skrika get the hell out of my property, boy! och inte duscha på veckor i sträck.

Jag bara varnar mig själv: Jag ser vad jag håller på med. Och jag tycker inte om det.

Jag öppnade fönstret. Pluggade i öronpropparna. Och basunerade sedan ut inte bara en, utan tre olika revirläten från gröngölingar genom min hårt pressade stereoanläggning.

Han måste ha blivit chockad. Perplex.

Helt plötsligt fanns det tre nya, och uppenbarligen röststarka, konkurrenter. På HANS revir! Kanske gjorde han det enda rätta och tog till flykten, för sedan dess har han inte hörts av.

Victory!

Det lär väl inte vara någon direkt nyhet att jag är lättstörd. Ljud har sedan hjärnskakningen blivit ett av mina största problem, just för att de har en alldeles särskild förmåga att sätta mig ur spel.

Tillåt mig därför att presentera mitt senaste irritationsmoment, det måste ha stört mig i månader vid det här laget. Det handlar om ett gällt, klagande skratt, ett läte som tränger igenon väggar och fönster och som märks var än i huset eller på tomten man befinner sig. Det handlar om ett lockrop eller dylikt. Från ett fjäderfä.

Då ornitologi inte är någon självklar kunskap i mina kretsar kunde jag inte på rak arm bestämma vad det var. Jag har i veckor spanat efter honom – han tycks alltid vara där jag är – men utan att få syn på fanskapet. Istället har jag fått ytterligare en hånfull svada över mig. Gång på gång blivit förlöjligad och förödmjukad. Av en anonym jävla pippi.

När jag härom morgonen väcktes av hans desperata skratt bestämde jag mig för att gå till botten med mitt problem; I would trace him down.

Efter en snabb spaning på nätets stora utbud av fågelsajter kunde jag ringa in honom, tack vare det gälla skrattet. Här har vi honom; en uppkäftig liten gröngöling. Så här ser han ut:

Och så här låter han:

Gröngölingfanskap.

Visst är det påträngande? Varje morgon blir jag skrattad på, rakt upp i ansiktet, av Kvicksunds motsvarighet till S.O.S.-anden. Vad ska jag göra tycker ni?

Det skulle ta fyra arbetsdagar att få ett visum till Mittens Rike. Nu har det gått sju. Det är då jag börjar tro att jag gjort något fel med ansökan, trots att jag dubbelkollat femtioelva gånger.

Kanske skrev jag med fel färg? Är det nog för att få ambassadpersonalen att ilskna till?

När jag så satt mig där i stolen och fått en haklapp hängd kring halsen slog det mig: Det här kan sluta riktigt, riktigt illa. Shit pommes, Robin, håller du dig inte i skinnet nu så kan du få åka hem i en dimma och inte komma ur den förrän månaden är slut. Det var ett sanningens ögonblick: Skräcken var total.

Jag gjorde en snabb lägeskoll och försökte riskbedöma de närvarande. Tandläkaren, en tjej runt 30, verkade lugn, sansad och lyhörd. Sköterskan, en kvinna över 50, däremot, fick mig på helspänn. Det var något med hennes sätt att sätta in röntgenplåtarna i min mun, något rutinmässigt på gränsen till nonchalant. Hon var en sådan som efter ett liv av yrkesutövning skulle göra allt på samma vis oberoende av vad man sade till henne. Tro mig, jag visste att hon var en sådan. Jag har fallit offer för dem förut.

Med bakgrund av denna analys tog jag sedan till orda. Lugnt och metodiskt förklarade jag min åkomma och varnade om det scenario jag helst av allt ville undvika. Instruktionen var glasklar: Rör inte min skalle. Pilla i munnen, men inte utanför. Den lyhörda tandläkaren tog det genast till sig, började ställa frågor och undra. Sköterskan gick ut ur rummet.

Under de följande 40 minuterna låg jag, spänd som en stålfjäder, medan tandsten skrapades, rötter undersöktes och gaddar putsades. Den lyhörda tandläkaren fick mig till slut att slappna av och när hela arbetet i stort sett var utfört hade jag snudd på glömt bort min oro. Det var då sköterskan, som hade spillt tandkräm lite hux flux i skägget mitt, helt ovarnat började gnugga mig i ansiktet. Och hade jag inte då varit observant nog att resolut skrika ifrån hade hon nog fullföljt sin yrkesmässiga plikt och städat upp efter sig. Genom att befria henne från denna undgick jag med en hårsmån de skälvningar som skulle ha fått skallen och åtminstone helgen fördärvad. Hon blev väl lite chockad, antar jag. Men det var det utan tvivel värt.

Men nej, det gick ju inte för sig.

Men sen kom aldrig den förbannade tidningen. När det hade gått fyra dagar och jag just skulle författa ett argt mail plingade ett ursäktsbrev till i inboxen. De hann före mig och fråntog mig mitt nöje att klaga. Förbannat. Man sa att jag skulle ha tidningen redan nästa dag. Gott så.

Sen hände inget. När jag hade varit bortrest en vecka och fortfarande inte mottagit varken ursäkt eller magasin skulle jag just skriva en svavelosande salva till mannen som förekom mig tidigare… när postbilen rullar in. Tror ni inte att jag där har min Filter! De hann före mig igen, de nedrans publicisterna.

Och nu ligger tidningen här. Oläst. Min begeistring har lagt sig och än så länge kan jag varken hissa eller dissa.

Däremot förtjänar Café en eloge för sitt senaste nummer. Då tänker jag speciellt på den den avslöjande – och långa! – artikeln om Alex Schulman och den sällsynt välskrivna – ännu längre! – intervjun med Håkan Hellström. Vem behöver en ny reportagetidning? Café är det nya Filter.

———–

EDIT: Det var det.

Lucky me.