Hjärnspöket talar ut.
Lessen kompisar att jag inte hunnit förklara mer vad det är jag gör. Hoppas på att kunna göra det när jag kommer hem. Sanningen är den att jag själv inte riktigt vet vad det är jag kommer att uppleva – men jag är riktigt sugen på att få veta. Har inte packat klart och måste dra om en timme, så jag hinner tyvärr inte mer.
På återseende om två veckor!
/R
Chōngjī – Hjärnskakning
Dags igen då, mina vänner. Jag slog i huvudet. Eller, jag touchade solskärmen – som mor inte hade fällt upp – när jag skulle sätta mig i bilen. Jag slog-i-huvudet.
Är så jävla trött på den där förbannade ordföljden.
Och på lördag drar jag till Kina. Yay.
Idag är sista dagen för anmälan till höstens högskoleutbildningar och jag tänkte att jag lika gärna kunde ta och söka ett gäng. Jag har som ni fattar ingen koll på hur jag mår då och om jag överhuvudtaget vill plugga, men det vore dumt att inte planera för det.
Till och börja med tänkte jag på statsvetenskap i Uppsala eller Lund, helst Uppsala. Jag kommer att söka till Potitices kandidatprogrammet (3 år) på båda orterna. Uppsala är enligt ansökningsstatistiken mest populär och därför svårast att komma in på (19,7 i betyg) så där kan det bli svårt för mig och mina 19,2. Skadar hursomhelst inte att prova. Vad tror ni om det?
Jag har lärt mig mina två första kinesiska uttryck!
Tóu tong betyder huvudvärk.
Xuan yun betyder yrsel.
Vad mer behöver jag kunna?
——–
Det börjar dra ihop sig nu. På lördag drar jag. Åt en pepp-lunch idag tillsammans med Läraren, om ni kommer ihåg honom. Han har varit på centret jag ska besöka ett tiotal gånger och hade mycket att berätta. Snart kommer ni att få veta lite mer om vad jag ska göra där.
Ikväll bjuds det till 50-årsgalaj på min morbrors gård utanför Västerås. Jag tänkte våga mig dit, men några starkare drycker blir det inte tal om, jag kör nämligen. Lika bra så.
Skallstatus för kvällen: Lite bank här, lite yrsel där, men hyfsad ändå. Har känt mig ganska folkskygg hela dagen och reagerar ganska kraftigt på starkare ljud, vilket inte talar till min fördel inför kvällen. Vi får hoppas att det ordnar upp sig, annars får jag bita ihop. Blir nog hursomhelst en tidig kväll.
Håååll i hatten nu…
——–
EDIT: Jag klarade mig helskinnad men trötthjärnad ur striden. Nu: sova.
Hittade den här. Det vore väl ett alternativt liv, vore det inte? Ska vi inte bli rövare hela bunten?
Hm. Att döma av mina senare inlägg har jag snart fullbordat min förvandling från livsbejakande tonåring till inskränkt gubbtjuv.
Ok, jag skjöt inte på fågeln, men det var nära. Lägg sedan till min illa dolda bitterhet och ett växande Mattis-skägg så ser ni mönstret. Det är inte långt kvar.
Snart börjar jag väl spika upp plankor för dörrar och fönster och sticka ut en gevärspipa genom ett litet titthål så fort någon knackar på, eller går förbi, skrika get the hell out of my property, boy! och inte duscha på veckor i sträck.
Jag bara varnar mig själv: Jag ser vad jag håller på med. Och jag tycker inte om det.
Haha. Inga slangbellor, luftgevär eller tyngre grejor har hittills behövts i mitt krig med den gröna faran. Fanskapet fick i morse istället smaka lite på sin egen medicin.
Jag öppnade fönstret. Pluggade i öronpropparna. Och basunerade sedan ut inte bara en, utan tre olika revirläten från gröngölingar genom min hårt pressade stereoanläggning.
Han måste ha blivit chockad. Perplex.
Helt plötsligt fanns det tre nya, och uppenbarligen röststarka, konkurrenter. På HANS revir! Kanske gjorde han det enda rätta och tog till flykten, för sedan dess har han inte hörts av.
Victory!
Det här inlägget kommer att handla om fåglar. Eller en fågel, snarare.
Det lär väl inte vara någon direkt nyhet att jag är lättstörd. Ljud har sedan hjärnskakningen blivit ett av mina största problem, just för att de har en alldeles särskild förmåga att sätta mig ur spel.
Tillåt mig därför att presentera mitt senaste irritationsmoment, det måste ha stört mig i månader vid det här laget. Det handlar om ett gällt, klagande skratt, ett läte som tränger igenon väggar och fönster och som märks var än i huset eller på tomten man befinner sig. Det handlar om ett lockrop eller dylikt. Från ett fjäderfä.
Då ornitologi inte är någon självklar kunskap i mina kretsar kunde jag inte på rak arm bestämma vad det var. Jag har i veckor spanat efter honom – han tycks alltid vara där jag är – men utan att få syn på fanskapet. Istället har jag fått ytterligare en hånfull svada över mig. Gång på gång blivit förlöjligad och förödmjukad. Av en anonym jävla pippi.
När jag härom morgonen väcktes av hans desperata skratt bestämde jag mig för att gå till botten med mitt problem; I would trace him down.
Efter en snabb spaning på nätets stora utbud av fågelsajter kunde jag ringa in honom, tack vare det gälla skrattet. Här har vi honom; en uppkäftig liten gröngöling. Så här ser han ut:
Och så här låter han:
Visst är det påträngande? Varje morgon blir jag skrattad på, rakt upp i ansiktet, av Kvicksunds motsvarighet till S.O.S.-anden. Vad ska jag göra tycker ni?
Med mor och far i Skottland och syster på långprao får jag leva som eremit på hemmaplan under två dagar. Jag klagar inte.
Kinerserna vet hur man håller nervositeten hos sina turister på topp. Som alla diktaturer spelar de på osäkerhet.
Det skulle ta fyra arbetsdagar att få ett visum till Mittens Rike. Nu har det gått sju. Det är då jag börjar tro att jag gjort något fel med ansökan, trots att jag dubbelkollat femtioelva gånger.
Kanske skrev jag med fel färg? Är det nog för att få ambassadpersonalen att ilskna till?
Frankrikes ESC-bidrag, Divine med Sébastien Tellier (cheers, Petter), och Zigenarliv Dreamin’ från Håkans senaste. Bäst idag.
Jag har aldrig varit rädd för tandläkaren, och då har jag ändå gått igenom en del med tandställning och skit. Därför reflekterade jag inte nämnvärt när jag idag skulle in för att få käften kontrollerad och godkänd, för första gången på över två år.
När jag så satt mig där i stolen och fått en haklapp hängd kring halsen slog det mig: Det här kan sluta riktigt, riktigt illa. Shit pommes, Robin, håller du dig inte i skinnet nu så kan du få åka hem i en dimma och inte komma ur den förrän månaden är slut. Det var ett sanningens ögonblick: Skräcken var total.
Jag gjorde en snabb lägeskoll och försökte riskbedöma de närvarande. Tandläkaren, en tjej runt 30, verkade lugn, sansad och lyhörd. Sköterskan, en kvinna över 50, däremot, fick mig på helspänn. Det var något med hennes sätt att sätta in röntgenplåtarna i min mun, något rutinmässigt på gränsen till nonchalant. Hon var en sådan som efter ett liv av yrkesutövning skulle göra allt på samma vis oberoende av vad man sade till henne. Tro mig, jag visste att hon var en sådan. Jag har fallit offer för dem förut.
Med bakgrund av denna analys tog jag sedan till orda. Lugnt och metodiskt förklarade jag min åkomma och varnade om det scenario jag helst av allt ville undvika. Instruktionen var glasklar: Rör inte min skalle. Pilla i munnen, men inte utanför. Den lyhörda tandläkaren tog det genast till sig, började ställa frågor och undra. Sköterskan gick ut ur rummet.
Under de följande 40 minuterna låg jag, spänd som en stålfjäder, medan tandsten skrapades, rötter undersöktes och gaddar putsades. Den lyhörda tandläkaren fick mig till slut att slappna av och när hela arbetet i stort sett var utfört hade jag snudd på glömt bort min oro. Det var då sköterskan, som hade spillt tandkräm lite hux flux i skägget mitt, helt ovarnat började gnugga mig i ansiktet. Och hade jag inte då varit observant nog att resolut skrika ifrån hade hon nog fullföljt sin yrkesmässiga plikt och städat upp efter sig. Genom att befria henne från denna undgick jag med en hårsmån de skälvningar som skulle ha fått skallen och åtminstone helgen fördärvad. Hon blev väl lite chockad, antar jag. Men det var det utan tvivel värt.
Sitter här och lyssnar på Johnossis nya och tänker på hur mycket jag känner för att vältra mig på en lerig åker, dansa armkrok med några vilda tjackpundare och stånga närmaste föremål, allt medan jag skriker ut mitt vårskrik.
Men nej, det gick ju inte för sig.
När jag för en månad sedan läste i Journalisten om det nya reportagemagasinet Filter blev jag smått begeistrad. Som hos de flesta vurmare av kvalitet formulerat i ord samt god journalistisk sed väcktes hos mig ett habegär över den nya tidsskriften, som stoltserade med långa reportage där de intervjuade skulle få tala till punkt och där författaren gick på djupet. Jag kastade mig direkt över tangentbordet och anmälde mig som provprenumerant. Det innebar att man fick prova de första tre numren av tidningen för en överkomlig summa. Första numret skulle dimpa ner i min brevlåda senast den 14 mars, hela fyra dagar innan det skulle finnas i butik. Det var vad de lovade och det lät bra.
Men sen kom aldrig den förbannade tidningen. När det hade gått fyra dagar och jag just skulle författa ett argt mail plingade ett ursäktsbrev till i inboxen. De hann före mig och fråntog mig mitt nöje att klaga. Förbannat. Man sa att jag skulle ha tidningen redan nästa dag. Gott så.
Sen hände inget. När jag hade varit bortrest en vecka och fortfarande inte mottagit varken ursäkt eller magasin skulle jag just skriva en svavelosande salva till mannen som förekom mig tidigare… när postbilen rullar in. Tror ni inte att jag där har min Filter! De hann före mig igen, de nedrans publicisterna.
Och nu ligger tidningen här. Oläst. Min begeistring har lagt sig och än så länge kan jag varken hissa eller dissa.
Däremot förtjänar Café en eloge för sitt senaste nummer. Då tänker jag speciellt på den den avslöjande – och långa! – artikeln om Alex Schulman och den sällsynt välskrivna – ännu längre! – intervjun med Håkan Hellström. Vem behöver en ny reportagetidning? Café är det nya Filter.
Minns ni den där ”misshandeln” jag råkade ut för i julas? Nå, snuten ringde precis. De har lyft mitt fall från högen nu, sisådär tre månader efter det inträffade. Den märkbart trötta assistenten som ringde berättade att ”Jo, vi har några kvällar då och då som vi stannar kvar på jobbet och brukar gå igenom det som bara ligger. Det är en sån kväll ikväll”.
Lucky me.
Senaste kommentarer